KidStory is a European Project which examines how computers can be used as a support for story telling by children between 4 – 8 years old.
From Swedish Newspaper, Computer Sweden May 9, 2001
By Anders Lotsson
(A rough English summary followed by the original Swedish)
Kidpad is not just designed for children - it is developed by children. Children's story telling play is supported by hyperlinks which help them "enter into" the characters. Adults have Powerpoint, children have Kidpad - and two mice per computer.
Allison Druin's office at the University of Maryland outside Baltimore does not look like a regular office. It looks more like a daycare center. There were, when I visited the laboratory for human-computer interaction a couple of years ago, pillows and toys on the floor, children-size chairs, and a huge plushy animal with a monitor in its belly presiding in a corner.
"If only I could bring the cat to work," she said when I asked how she could stand the mess.
The cat was indeed, I was told, helpful and had good ideas.
Allison Druin is a professor and researches how to design computer programs for children. More precisely: with children.
Children the best testers She dismisses the common method: adults developing programs for children and then testing the almost finished product on kids.
Instead, she lets children be involved from the start. In with the kids in the lab, let them experiment, let them test other computer programs and regular toys and tools, discuss with them, let them come with suggestions, develop prototypes and let the kids say what they think:
"Children are the world's best program testers," Allison Druin says, "they say straight out what they think. If they find something boring, they drop it and start on something else."
It is not just the adults observing the children. Children observe the adults and describe what they see.
Children are also an interesting user group. Just like adults they are novices at the computer. But while adult beginners often are careful and afraid of making mistakes, children attack the computers wholeheartedly. They are natural beta testers. And they won't buy the myth that it has to be boring to learn something new.
Allison Druin usually insists that the children are listed as co-authors when she publishes scientific papers.
Research in Rågsved
Her research has Swedish connections. She spends part of her time at Sics (Swedish Institute of Computer Science) in Stockholm and cooperates also with Cid, Center for user-oriented design at KTH in Stockholm.
University of Nottingham in Great Britain is also part of the collaboration. A great deal of the development has been done at the Rågsved school in Stockholm.
The drawing program Kidpad is a concrete result of the collaboration. It is seemingly easy, but offers sophisticated possibilities for story telling.
There are already professors and researchers at KTH who have quit using Powerpoint and started using Kidpad.
The purpose behind the research is of course not just to develop computer programs.
The research wants to answer three questions: How does one develop user interfaces for children? How do children create stories and what do they need for creating stories with a computer? Can children cooperate using one computer, and what is needed?
An interesting Kidpad characteristic is that several people can work together with the program. Several mice may be connected and they work simultaneously. For example, the kids can exchange tools with each other.
Double mice was a great success among children. "Cool" was the reaction. Many children refused to use a computer that had only one mouse. Some used two mice even when they worked alone. Several children pointed out the possibility of helping other children and show them how to do something. They could also ask their friends to re-draw something they had drawn themselves but were unsatisfied with. However, cooperation does not work for children of all ages.
Cooperation good for the brain In a research report Allison Druin and all her coworkers write that children between four and five have difficulties cooperating. They can play together two and two, but seldom in larger groups. Children five to seven years old are in a stage when the ability to cooperate is developed and if they are provided with suitable tools, they develop that ability better.
The researchers are careful to point out that it is a question of enabling and encouraging cooperation between the children - not forcing them to cooperate. The children play with Kidpad side by side at the same monitor, but each child can draw her own story - or draw it together with the others.
Technologically, this is more problematic than one might think. In standard drawing programs, one uses a tool at a time and the file being worked on is in a "condition" that causes it to interpret input from mouse and keyboard in a way that corresponds to the tool's function. When several people work together and each one randomly chooses a tool, one cannot do that. The solution is to make the tools local - they interact only with a small part of the picture surface at a time.
The researchers have tested several types of cooperation. One can work together using one's own monitor but everyone sees exactly the same screen at the same time. There have been experiments where the users, sitting at their own monitor, have to feed in the same information at the same time for something to happen. This is of course cumbersome, but it has also proved beneficial for the children's cognitive development.
At the opposite end are open ways of cooperation where each person can choose his own surface to work with.
The researchers in Baltimore, Stockholm and Nottingham have, as mentioned, settled for something in between. It should be possible to cooperate and it should also be fun to cooperate, and cooperation should give certain subtle advantages.
Kidpad has a simple but clever system of hyperlinks allowing the pictures to inter-link in several steps.
Children want to "enter into" "To enter into something is a feature that is always recurring in children's story telling," says Alison Druin. "It can be physical - one enters a house or a grotto to see what's inside - but when children describe feelings and thoughts they describe them as something that exists inside as well."
In other words, to be able to "enter into" a drawing, to zoom in, is important.
The emphasis on story telling may seem limited, but in reality children's play almost always deals with story telling. Whether they play mother-father-child with each other or play with dolls or cars, they are improvising a story. It is rarely a story with beginning, middle and end; rather open scenarios based on the children's imagination of who the characters are, what their characteristics are, what they can do and cannot do. Somewhat like a soap opera, actually.
At the same time, children can be very creative when it comes to connecting different stories. There is nothing preventing a dinosaur from being in the dollhouse or a horse to drive a car.
Kidpad may be described as a single, large sheet of paper where children may draw what they want, where they want. They can then connect their drawings with stories through linking and zooming.
It may be more accurate to say that they illustrate their stories with Kidpad. The same Kidpad story can be told in many ways, depending on how the children follow the links. Kidpad encourages non-linear, complex story telling.
Does it work for adults? Those who are not embarrassed by the children's-book look of the user interface can have a lot of fun with Kidpad. And as long as one does not have to show bars, curves, and pie charts it is possible to make presentations in Kidpad. The brave would of course draw free hand bars, curves, and pie charts.
Otherwise, one can download Jazz, a version for adults which has been developed by Ben Bederson, a colleague of Allison Druin's at the Human-Computer Interaction lab.
Adults' story telling structures are, after all, more complex and require different tools:
"When it comes to story telling and children," Allison Druin says, "their story telling structure is different for sure. There is less complexity in the stories the younger the children are. Young children, for example, often tell a story with 'and then… and then… and then…' So the tools we need for children must support them in simplistic ways. But on the other hand, I use Kidpad all the time for my conference presentations."
Alison Druins arbetsrum på Maryland-universitetet utanför Baltimore liknar inte vanliga arbetsrum. Det ser mer ut som ett daghem. Där fanns, när jag besökte laboratoriet för interaktion mellan människa och dator för ett par år sedan, kuddar och leksaker på golvet, stolar i barnstorlek och i ett hörn tronade ett jättelikt plyschdjur med en bildskärm i magen.
- Om jag bara fick ta med mig katten till jobbet, sade hon när jag frågade hur hon stod ut i röran.
Katten var nämligen, fick jag veta, hjälpsam och hade goda idéer.
Alison Druin är professor och forskar i hur man utformar dataprogram för barn. Mer exakt: med barn.
Barn bästa testarna Hon förkastar den vanliga metoden: att vuxna utvecklar program för barn och sedan testar en nästan färdig produkt på ungarna.
I stället låter hon barnen vara med från start. In med ungarna i labbet, låt dem experimentera, låt dem testa andra dataprogram och vanliga leksaker och verktyg, diskutera med dem, låt dem komma med förslag, ta fram prototyper och låt ungarna säga vad de tycker:
- Barn är världens bästa testgrupp, säger Alison Druin, de säger vad de tycker rakt ut. Tycker de att något är tråkigt så släpper de det och börjar med något annat.
Det är inte bara de vuxna som observerar barnen. Barnen observerar också vuxna och beskriver vad de ser.
Barn är också en intressant användargrupp. Precis som många vuxna är de noviser vid datorn. Men medan vuxna nybörjare ofta är försiktiga och rädda att göra fel, så angriper barnen datorerna med liv och lust. De är naturliga betatestare. De går inte heller på myten att det måste vara tråkigt att lära sig något nytt.
Allison Druin brukar insistera på att barnen ska få stå som medförfattare när hon publicerar vetenskapliga uppsatser.
Forskar i Rågsved Hennes forskning har svensk anknytning. Hon tillbringar en del av sin tid på Sics, Swedish Institute of Computer Science, i Stockholm och samarbetar också med Cid, Centrum för användarorienterad design på KTH i Stockholm.
Även University of Nottingham i Storbritannien är med i samarbetet. En stor del av utvecklingsarbetet har gjorts på Rågsvedsskolan i Stockholm.
Ett konkret resultat av samarbetet är ritprogrammet Kidpad. Det är enkelt på ytan, men ger sofistikerade möjligheter till berättande.
Det finns redan professorer och forskare på KTH som har slutat med Powerpoint och gått över till Kidpad.
Syftet med forskningen är naturligtvis inte bara att framställa dataprogram.
Forskningen vill ha svar på tre frågor:
Hur utformar man användargränssnitt för barn?
Hur gör barn när de skapar berättelser, och vad behöver de för att skapa berättelser med datorer?
Kan barn samarbeta om att använda en dator, och vad behövs?
En intressant egenskap med Kidpad är att flera personer kan arbeta tillsammans med programmet. Man kan ansluta flera möss, och de fungerar samtidigt. Ungarna kan till exempel byta verktyg med varandra.
Dubbla möss var en stor succé bland barnen. "Cool" var standardreaktionen. Många barn vägrade att använda datorer som bara hade en mus. Somliga använde två möss även när de arbetade ensamma. Flera pekade på möjligheten att hjälpa andra barn och visa dem hur man gör. De kunde också be sina kompisar att rita om något som de själva hade ritat, men inte var nöjda med. Samarbete fungerar dock inte för barn i alla åldrar.
Samarbete bra för hjärnan I en forskningsrapport skriver Alison Druin och alla hennes medarbetare att barn i åldern fyra till fem år har svårt att samarbeta. De kan leka tillsammans två och två, men sällan i större grupper. Barn i åldern fem till sju år är i en fas då de utvecklar förmågan att samarbeta, och om man förser dem med lämpliga redskap så utvecklar de förmågan bättre.
Forskarna är noga med att påpeka att det handlar om att möjliggöra och uppmuntra samarbete mellan barnen - inte att tvinga dem att samarbeta. Barnen leker med Kidpad sida vid sida vid samma datorskärm, men var och en kan rita sin egen berättelse - eller göra det tillsammans med de andra.
Rent tekniskt är detta knepigare än det kan verka. I vanliga ritprogram använder man ett verktyg i taget, och bildfilen som man arbetar med är då i ett "tillstånd" som gör att det tolkar inmatningar från mus och tangentbord på det sätt som motsvarar verktygets funktion. När flera arbetar tillsammans och var och en fritt väljer verktyg kan man inte göra så. Det har lösts genom att verktygen har gjorts lokala - de interagerar bara med en liten del av bildytan åt gången.
Forskarna har testat flera former av samarbete. Man kan arbeta tillsammans vid varsin bildskärm, men alla ser exakt samma vy samtidigt. Det har gjorts experiment där det till och med krävs att användarna, som alltså sitter vid varsin bildskärm, matar in samma information samtidigt för att något ska hända. Detta är naturligtvis besvärligt, men det visade sig också vara bra för barnens kognitiva utveckling.
I andra änden finns öppna samarbetsformer, där var och en kan välja sin egen yta att arbeta med.
Forskarna i Baltimore, Stockholm och Nottingham har, som sagt, fastnat för ett mellanläge. Det ska gå att samarbeta, och det ska också vara roligt att samarbeta och det ska ge vissa subtila fördelar.
Kidpad har ett enkelt men sinnrikt system med hyperlänkar som gör att bilderna kan nästlas in i varandra i flera steg.
Barn vill kunna "gå in" - Att gå in i något är ett inslag som alltid återkommer i barns berättande, säger Alison Druin.
Det kan vara rent fysiskt - man går in i ett hus eller en grotta för att se vad som finns där inne - men när barn ska beskriva känslor och tankar beskriver de dem också som något som finns inuti.
Att man kan "gå in" i en teckning, att man kan zooma in, är alltså viktigt.
Inriktningen på berättande kan verka begränsad, men i själva verket handlar barns lekar nästan alltid om berättande. Vare sig de leker mamma-pappa-barn med varandra eller leker med dockor eller bilar så improviserar de en berättelse. Det är sällan historier med början, mitt och slut, utan öppna skeenden som baseras på barnens föreställningar om vilka rollfigurerna är, vad de har för egenskaper, vad de kan och inte kan. Lite åt såpoperahållet, faktiskt.
Samtidigt kan barn vara mycket påhittiga när det gäller att knyta ihop olika berättelser. Inget hindrar att man har en dinosaurie i dockskåpet eller att hästen kör bil.
Kidpad kan beskrivas som ett enda stort ritpapper där barnen kan rita vad de vill var de vill. De kan sedan koppla ihop sina teckningar till berättelser genom att länka och zooma.
Mer exakt är kanske att säga att de illustrerar sina berättelser med Kidpad. En och samma Kidpadhistoria kan berättas på många sätt, beroende på hur barnen följer länkarna. Kidpad uppmuntrar alltså ett icke-linjärt, komplext berättande.
Fungerar det för vuxna då? Den som inte generas av den barnboksmässiga stilen på användargränssnittet kan ha mycket roligt med Kidpad. Och om man inte behöver visa upp staplar, kurvor och tårtdiagram, så visst kan man göra presentationer i Kidpad. Den som är riktigt modig ritar förstås staplar, kurvor och tårtdiagram för hand.
Och annars kan man ladda ned Jazz, en version för vuxna som utvecklats Ben Bederson, en kollega till Allison Druin på Human-Computer Interaction Lab.
Vuxnas berättarstrukturer är, trots allt, mer komplicerade och kräver andra verktyg:
- När det gäller historieberättande och barn, säger Allison Druin, att visst är deras berättarstrukturer annorlunda. Det blir mindre komplexitet i berättelserna, ju yngre barnen är. Till exempel berättar yngre barn ofta historier med "och sen ... och sen ... och sen ...". Så de verktyg som vi behöver för barnen måste kunna stödja dem på enkla sätt. Men å andra sidan använder jag Kidpad själv hela tiden för mina konferenspresentationer.